KRÖNIKA - FORSKNING & AKADEMI SEPTEMBER 2017
Vad kan en projektforskare bidra med till erfarna projektledare?
Frågan har funnits i mitt huvud ända sedan Richard
Svahn, Director Member
Value vid Project Management Institute Sweden Chapter, någon gång i
somras frågade mig hur jag ställde mig till att återkommande bidra med krönikor
till PMI Sveriges hemsida. Jag blev förstås smickrad över frågan, för den tyder
ju på att åtminstone Richard tror att jag som forskat på projektledning,
temporära organisationer och vad som händer när man digitaliserar arbete, har
något att bidra med i det här forumet som samlar många av Sveriges mest erfarna
projektledare. Men framförallt blev jag glad av att få frågan, för den öppnar
upp en kommunikationskanal mellan mig och er; mellan en aktiv projektforskare
och erfarna projektledare, och är ett exempel på en typ av kanal som jag tycker
saknas. Visst lever vi alldeles för mycket i våra egna världar? Vi forskare är
generellt sett dåliga på att kommunicera vår forskning till de som är utanför
den akademiska världen, och många av dem som jobbar dagligen med projektledning
är inte alltid så bra på att initiera diskussioner med forskare.
En förklaring till den bristfälliga
kommunikationen mellan forskare och praktiker är föreställningen hos många
utanför den akademiska världen om att teori är något helt annat än praktik. Och
om det stämmer så finns det ju ingen anledning att lyssna på dem som utvecklar
teori. Jag skulle emellertid vilja hävda att det här är en felaktig
uppfattning. En teori är ett generellt påstående om hur något fungerar och
varför, och är teorin bra kan den faktiskt vara mycket användbar, både för att
förklara och för att hjälpa till att förstå något bättre. Men för att teorin
ska bli användbar måste den översättas till den specifika kontext man själv
befinner sig i och det här är något man själv måste ta ansvar för.
En annan förklaring till glappet mellan oss är den
akademiska världens logik. Som forskare är mitt uppdrag att bidra till
utvecklingen av ny kunskap, och för att det ska ske behöver jag sätta mig in i
vad andra forskare har gjort. Därefter behöver jag sprida mina resultat till
andra forskare. Det här är en process som tar mycket och lång tid. Ledtiden
från initierandet av ett forskningsprojekt till avrapporteringen av dess
resultat i form av en vetenskaplig artikel är lång, minst 2 år. Processen är
omständlig och krävande med många omtag, efter kommentarer från andra forskare
och det är helt enkelt svårt att även hinna med att kommunicera sina resultat
till människor utanför akademin. Karriärsystemet i den akademiska världen
fungerar också så att det som är mest meriterande är antalet publicerade
artiklar i vetenskapliga tidskrifter och antalet gånger dessa artiklar blivit
citerade i andra artiklar. Att skriva krönikor som den här, att skriva
läroböcker eller att vara ute på företag och i andra organisationer och dela
med sig av sin kunskap räknas inte som meriterande i samma utsträckning, och
för många forskare saknas därmed incitamenten till att engagera sig i den här
typen av verksamhet.
Men vad kan då en aktiv forskare som jag kan bidra
med till erfarna projektledare som ni? För det första hoppas jag kunna bidra
med texter som ger dig som läser detta möjlighet till reflektion. För att
utvecklas som projektledare behöver man ibland ta ett steg tillbaka från sin
vardag och fundera över vad man håller på med och min förhoppning är att den
här krönikan kan ge dig inspiration att göra det.
För det andra hoppas jag att jag kan bidra till
att klyftan mellan våra världar minskar utan att vi för den sakens skull tappar
det som är bra och nödvändigt med våra olikheter. Det här är inte bara något
jag tycker är viktigt; det är också något som ligger i linje med den senaste
forskningspropositionen som heter ”Kunskap i samverkan” och som kan ses som
uttryck för en större trend som går bortom enskild partipolitik. Vi har olika
roller, vi aktiva projektforskare och ni erfarna projektledare, men tillsammans
kan vi utveckla kunskap som förhoppningsvis gör att projektarbetet inte bara
blir mer effektivt och bättre, utan också roligare och mer humant. Om mina
krönikor kan bidra till en sådan utveckling vore fantastiskt.
För att detta ska hända måste vi emellertid
kommunicera med varandra. Jag hoppas att du som läser detta, om du har
reflektioner kring det jag skriver, uttrycker dem. Gör ett inlägg! Diskutera
med mig och med varandra, eller ta kontakt med andra forskare på den högskola
som ligger närmast dig. Bjud in till samtal! Avsätt resurser i projekten för
forskarfeedback på det du kämpar med så att du förstår och kan göra bättre. Det
kanske tar en stund innan ni förstår varandra, men när ni gör det kommer du att
kunna se att projektforskare faktiskt kan ha en hel del att bidra med till dig
som erfaren projektledare – och de kommer att lära sig massor av dig.
Anette Hallin
Docent i företagsekonomi vid Mälardalens högskola