Projektledaren dog inte
Jag lät mig som många andra förledas att tro att det agila skulle ta över som metoden att driva utveckling och projekt. Det var inte bara hos ett företag som jag hörde uttalanden liknanden dessa:
”Vi behöver inga projektledare mer” ”Vattenfallsmetoden tillhör historien” ”Självstyrande teamklarar sig utan en auktoritär projektledare”
Men hur gick det?
Nu har det vänt, även företag bland de främsta förespråkarna har börjat tänka om. Många börjar inse att projektledaren kanske var bra att ha. Detta betyder inte att det agila metoderna var dåliga, utan man börjar inse att man hade en övertro till att det passade i alla sammanhang.
Det visade sig att det inte var lika enkelt att tillämpa agila utvecklingsmetoder när man jobbar med hårdvara som vid mjukvaruutveckling eller då det av olika anledningar inte går att skapa permanenta team på heltid för ett uppdrag.
Det som många upplevde var att man tappade kontroll och styrning hur arbete flöt i projekten. Kundleveranser och produktlanseringar blev försenade då ett eller flera team inte var klara med sina delar. Ofta de som utvecklade mjukvaran. Den som hade ansvar för totalen, alltså att målet skulle uppnås saknades.
Nya styrmodeller för projektarbete som jag sett företag börjar använda är till min glädje bättre anpassade för att kunna hantera fler än en utvecklingsmetod i samma projekt. Alltså en kombination av traditionell styrning och flexibla arbetssätt. Ibland mer av det ena och ibland det andra. Men alltid under ledning av en kompetent projektledare.
Ska bli spännande att följa hur projektledningen utvecklas. Metodutvecklingen står definitivt inte still. Ett bevis ser jag är att PMI numera kräver att för att få en PMP-certifiering så behöver man behärska både den traditionella metodiken och det agila. Och i vilka sammanhang de olika metoderna passar bäst. Ser fram emot en innehållsrik höst,
//Bosse
2025-09-16