#metoo – och sen då? 

Jag kommer in i rummet där min 14-åriga son sitter och spelar Fortnite, ett on-linespel där han, oftast tillsammans med några kompisar, tävlar om att bli ensam kvar på en ö genom att skaffa sig vapen och döda de övriga. Den här gången är det inte dödandet jag funderar över, utan det faktum att han spelar som svart kvinna; alltså att den karaktär som är han i spelet är en ung svart kvinna, utrustad med samma vapen och ”skills” som de manliga och vita karaktärerna. Jag frågar honom vad han tänker om det och svaret blir ”inget alls”. Man väljer inte sin karaktär utan det är spelet som väljer åt en. Ibland är man kvinna, ibland man; ibland vit, ibland svart. Min son ger mig en hastig, frågande blick och försjunker sedan tillbaka in i spelandet. Jag blir fascinerad. Är det verkligen så att han inte ens reflekterat över att han, som blond och blåögd tonårspojke, spelar som svart, vuxen kvinna? Vid middagsbordet diskuterar vi saken vidare och han säger att han tycker att det är bra att man inte kan välja karaktär i spelet. Det spelar ju ingen roll, menar han. 

Under hösten har hashtagen #metoo kommit att bli en folkrörelse, där mängder av kvinnor i sociala medier, i olika nyhetsmedia och i andra forum, synliggjort det faktum att kvinnoförtryck finns, inte bara som ett resultat av enstaka mäns ”felsteg”, utan som något som existerar på strukturell nivå, i de normer och regler som fungerar som ramar för människors beteende. Uppropet har spritt sig och under finurliga rubriker relaterade till de områden där de är verksamma professionellt eller privat har kvinnor från en mängd olika sammanhang offentliggjort sina berättelser; berättelser som talar ett tydligt språk. Att män som begår övergrepp mot kvinnor beter sig inom ramen för vad som accepteras. Inte uttalat förstås, men implicit. Berättelserna vittnar om att i stället för att männen får stå till svars för sina övergrepp får vi kvinnor lära oss att vi exempelvis bör tänka på hur vi klär oss och att vi själva ska ta ansvar för att inte försätta oss i situationer där män förleds att tro att kvinnor är villiga till det männen vill.

Berättelse efter berättelse har visat, inte bara hur kvinnor blivit utsatta för övergrepp, utan hur de organisationer där vi befinner oss saknar förmågan att hantera det som sker även om vi berättar. Kritikerna har frågat varför det ska till en Hollywood-kändis för att lyfta fram det alla redan visste. Och det stämmer förstås. Samtidigt ska man inte förringa kraften i den folkrörelse som #metoo är. Förtryck mot kvinnor och jämställdhetsfrågan har aktualiserats på ett sätt som saknar motstycke sedan 1970-talet. 

Men frågan nu är: hur kan en förändring till det bättre faktiskt ske? Fråga är relevant, även för oss som är verksamma i projekt, för kampanjen har gjort det mycket tydligt att övergrepp mot kvinnor finns överallt. Faktum är att många av de upprop som gjorts har gjorts av kvinnor verksamma i projektbaserade sektorer.

Även om det finns mycket forskning om genus i förhållande till ledning, karriär, bedömning av kompetens osv som har bäring på projektverksamhet fokuserar denna forskning sällan specifikt på projektverksamhet. Den forskning som finns visar dock att kvinnor anställs framför män om de uppvisar samma tekniska kompetens som männen, men att män oftare anställs om både de och kvinnorna saknar teknisk kompetens (Pinto, Patanakul, & Pinto, 2017). Duktiga kvinnor särbehandlas alltså, men män som saknar kompetens tros ha större möjligheter att klara jobbet än kvinnor som ligger på samma kompetensnivå. Det verkar alltså som om män värderas högre än kvinnor. Andra studier visar att nyanställda kvinnliga projektledare förväntas vara ”kvinnliga” och föra in ”mjuka” värderingar och arbetssätt i projekt, till skillnad från sina manliga kollegor (Lindgren & Packendorff, 2006), samtidigt som de värderingar som förknippas med manlighet och mäns beteende är de som premieras i beskrivningen av ”bra” projektledning (Buckle & Thomas, 2003).  

Uppenbarligen skapar våra föreställningar om hur en man ska vara jämfört med hur en kvinna ska vara fortfarande olika förutsättningar för kvinnor och män, även i projekt. Och någonstans är det väl här som problemet ligger, även vad gäller det som synliggjorts genom #metoo. Män får bete sig annorlunda än kvinnor. De förväntas till och med bete sig annorlunda än kvinnor. Män får till och med kränka och trakassera kvinnor utan att det får konsekvenser. Inte formellt, och inte uttalat förstås. Och uppenbarligen har vi blivit så vana vid detta sätt att tänka att det behövs en #metoo-kampanj för att öppna våra ögon. 

Vad kan vi då göra åt det faktum att män och kvinnor har olika handlingsutrymme, även i projekt, för att de tillhör ett visst kön? 

Ett första steg är medvetandegörande. #metoo-kampanjen har lyckats med detta på en samhällelig nivå. Men hur ser det ut på din arbetsplats? Finns det #metoo-berättelser där? I vilka forum kan och får kvinnor – och andra människor som utsätts för oberättigad maktutövning i de organisationer du befinner dig – ge uttryck för det de utsätts för, och få stöd? Nästa steg är att fundera över hur de vardagspraktiker ser ut som ger utrymme åt orättvisorna. Med vardagspraktiker menar jag de handlingsmönster som vi fyller vår vardag med när vi jobbar i projekt, som projektledare och eller medarbetare. 

Inspiration till detta arbete finns i Sara Bergs och Rebecka Bohlins ”Fem härskartekniker: femtio motståndsstrategier” (2017, Stockholm: Ordfront), där författarna går tillbaka till de härskartekniker som socialpsykologen Berit Ås formulerade i mitten av 1970-talet efter att ha insett att hon och andra var utsatta för dem. De fem är: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. I boken finns en intressant intervju med Ås och bokens författare ger konkreta exempel inte bara på hur härskarteknikerna används, utan på hur de kan bemötas, bland annat genom ”motståndsstrategier”. Motståndsstrategierna är tänkta att stärka dem som utsätts för otillbörlig maktutövning, men naturligtvis är det bäst om de handlingsmönster som leder till orättvisor ändras, så att män (och kvinnor) ändrar sitt beteende och slutar kränka, trakassera och förtrycka andra.

Jag återvänder till rummet där min son spelar Fortnite. Även om jag fortfarande känner mig tveksam till dödandet och det individualistiska ideal som spelet ger uttryck för funderar jag över vad det faktum att spelet inte gör någon skillnad mellan människor med olika kön eller olika etnisk härkomst gör. Besöker man något av de spelforum på nätet där Fortnite diskuteras ser man att det är långt ifrån alla som uppskattar detta. Många klagar över att de inte får välja sin persona, vilket är vanligt i andra spel. Någon skriver ”jag vill helt enkelt inte spela som kvinna”. Men det finns också andra röster. ”Det kvittar väl hur din karaktär ser ut!”, skriver någon.

Jag bestämmer mig för att Fortnite nog ändå är ett rätt ok spel. Något måste väl ändå hända med min sons, och de andra spelarnas, föreställningar om kvinnor och män, vita och svarta när spelet inte exkluderar det ena könet, eller människor med ett visst ursprung, genom att slumpmässigt skapa olika karaktärer för spelarna? Förhoppningsvis innebär det att vi i framtiden blir bemötta som likvärdiga individer, privat, i samhället och på arbetsplatsen, i projekt, oavsett kön eller etnisk härkomst.  

Jag ser min son, nu i form av en kvinna med håret uppsatt i hästsvans, segla ner från himlen mot ön där spelet strax startar, och tänker att jag inte ska tjata på honom att sluta spela och göra något annat. ”Låt honom spela – han lär sig att kvinnor kan, precis som män”, tänker jag.   

Anette Hallin

Docent i företagsekonomi vid Mälardalens högskola

För dig som vill läsa mer:

Berg, S. & Bohlin, R. (2017) Fem härskartekniker: femtio motståndsstrategier, Stockholm: Ordfront förlag.

 

2017-12-12

Krönika

Anette Hallin är vår återkommande krönikör på området Forskning & akademi.