Att kämpa hela vägen

”Jag kände att i dag dör jag hellre än blir tvåa.” Stina Nilssons ord till SVT:s reporter direkt efter hennes historiska slutspurt i damernas skidstafett i årets VM är redan bevingade. Eftersom jag var på jobb i England när stafetten kördes såg jag den inte i realtid (även om jag hade kunnat hade det varit svårt; i England är intresset för skid-VM i det närmaste obefintligt), men jag fick en målande beskrivning av det hela efteråt av min 17-åring, som hade sett stafetten på TV och blivit helt tagen av upplevelsen. Senare såg jag också delar av stafettlagets bragdinsats och Nilssons imponerande slutspurt på SVT Play. Vilken fantastisk idrottsprestation av ett hårt kämpande lag!

Även om det är få av oss som har erfarenheter av idrottsprestationer på VM-nivå kan vi som leder och jobbar i projekt faktiskt känna igen oss i den situation som det svenska damstafettlaget befann sig i där i Österrike: krav att prestera på topp, på så kort tid som möjligt, och med begränsade resurser. En del av oss gillar känslan av tävling, och särskilt i början av ett lopp – ett projekt – är energin på topp: alla möjligheter finns och alla känner sig fräscha och taggade. Men hur är det på slutet, när resurserna i det närmaste är förbrukade, men när man fortfarande har en bit kvar till målgång?

Jag tänker ibland att jag är en typisk projektmänniska. Jag gillar variationen och betydelsen av att situationsanpassa mitt sätt att leda och styra beroende på projektkontext. Jag blir lätt uttråkad om jag måste repetera samma processer om och om igen. Och det är väl inget märkligt med det egentligen; det är kanske så man behöver vara funtad för att gilla att jobba i projekt. 

Men baksidan av att fungera så här är att det finns en risk att man inte avslutar befintliga projektet snyggt – det är ju så mycket roligare att gå vidare till nästa.

Min kollega och goda vän Tina Karrbom-Gustavsson och jag satte i höstas igång ett revideringsprojekt av vår bok Projektledning som gavs ut av Liber 2009 (2:a upplagan kom 2012). I början var vi båda entusiastiska: vi spånade kring och skrev fram nya avsnitt, strök stycken som inte kändes aktuella längre, och grävde fram nya exempel och ny forskning att referera till. Vi jobbade växelvis och lämnade stafettpinnen mellan oss ett par gånger innan vi strax före jul skickade in det nya manuset till vår förläggare. Han såg över ändringarna och det digitala korrekturet kom sedan i retur till oss för granskning. Den senaste månaden har vi ägnat mycket tid åt att läsa boken från början för att försäkra oss om att den reviderade texten hänger ihop och att figurer och bilder fungerar. Det har varit tungt, för i mitt huvud är projektet redan levererat; det var det redan när vi skickade in våra ändringar till förlaget före jul. Men så funkar det inte: i ett bokrevideringsprojekt ingår flera korrekturvändor som är viktiga för att projektet ska levereras med kvalitet. Så jag har fått tvinga mig till att uppbåda energi till den här slutsträckan.

Jag tänker att det är just då – när resurserna är i princip slut och när målet är inom räckhåll, men ännu inte nått – som Nilssons ord kan inspirera. Tänk vilken glädje när man kan stå där på pallen och se tillbaka på sin och det övriga lagets prestation, och vara nöjd med det vi levererade tillsammans.

Vad gör du för att kämpa hela vägen?

Anette Hallin

Docent i företagsekonomi vid Mälardalens högskola

anette.hallin@mdh.se

 

Vad gör du för att kämpa hela vägen? Dela med dig i vår LinkedIn-grupp "PMI Sweden Chapter"!

2019-04-10